Berättelser

I boken finns flera berättelser om enskilda personer och en reseberättelse.
Kanske du skriva en berättelse om något som hänt eller skulle kunna hända med
anknytning till hiv/aids. Skicka den gärna till oss på send@hivaidsbok.se. Vi kommer
att publicera några av de berättelser som skickas in här på hemsidan, så glöm inte att tala om, om du ger oss tillåtelse till det.
 

tillbaka

Pernillas berättelse

När Pernillas föräldrar var nygifta begav de sig ut på en lång resa. De flög

till Addis Abeba i Etiopien där de hyrde en bil. Med fullpackad bil körde de

söderut från staden. Pernillas mamma hade packat en hel väska med olika

kartor för de hade en enorm färd framför sig. Målet var Sydafrika. I flera

år hade hennes föräldrar planerat den här resan, som de kallade " Vårt

livs resa". Det blev det också, fast inte på det sätt de hade tänkt sig.

        Pernillas föräldrar kom så småningom till Mocambique. En eftermiddag

körde de vilse. Hennes mamma bläddrade och bläddrade i kartorna men de

visste inte var de var. Pernillas pappa tittade också ner i kartorna och

därför såg han aldrig lastbilen som svängde ut på vägen framför dem. Efter

det ögonblicket kom inte hennes föräldrar ihåg något mer från den långa

resan till Sydafrika.

         Allt det här hade Pernillas föräldrar berättat många gånger för

henne. Hon hade också hört vad som hände sedan. De kom till ett sjukhus där

de fick stanna i flera månader eftersom de var så svårt skadade. Men till

slut fick de flyga hem till Sverige och några år senare föddes Pernilla.

         - Mamma pratade ofta om Afrika-resan och hon hade faktiskt kvar

väskan med alla kartorna. På något sätt hade hon lyckats få med den hem,

berättar Pernilla.

          När Pernilla började första klass blev hennes mamma sjuk. Men att

börja skolan var en så stor och viktig händelse för Pernilla att hon knappt

märkte det. Men hon minns tydligt att mormor följde med till skolan när man

firade Lucia, för pappa var på sjukhuset hos mamma.

        - Mamma kom hem efter jul och då måste jag åka till sjukhuset flera

gånger, fast jag inte kände mig det minsta sjuk. Pappa sa att det var för

att jag kanske hade blivit smittad av mamma och jag trodde hela tiden att

det var någon sorts influensa eller barnsjukdom som mässling eller

vattkoppor.

         Men sanningen var att Pernillas mamma hade blivit smittad med hiv

på sjukhuset i Mozambique. Hon hade fått flera blodtransfusioner och på den

tiden kände inte alla läkare till hiv eller visste att infekterat blod kunde

föra smittan vidare.

          - När mamma var mycket sjuk och vi alla förstod att hon skulle dö,

berättade pappa mer om sjukdomen och sa att jag också var smittad. Jag minns

inte riktigt hur det gick till när han berättade det. Till en början

brydde jag mig inte alls om det för jag tänkte bara på att min mamma skulle

dö ifrån mig. Jag tyckte inte det spelade någon roll om jag också skulle dö.

Ja, jag önskade faktiskt att jag skulle dö, för att straffa pappa för han

hade tagit med mamma på den där resan. Det har jag fortfarande dåligt

samvete för! säger Pernilla.

           - Att förlora sin mamma när man är barn är en så stor sorg att

man liksom inte orkar med mer. Det är först nu när jag är tonåring som jag

förstår vidden av att jag faktiskt är hivpositiv. Än så länge behöver jag

inte äta broms-mediciner och jag känner mig helt frisk, fast jag är oftare

förkyld än andra människor. Jag har aldrig haft någon pojkvän och det brukar

jag förklara med att jag inte har tid, för jag håller på så mycket med

ridning. Förut trodde jag nog själv på det. Nu tänker jag ofta på hur det

ska gå i framtiden med killar. Och kommer jag att kunna skaffa barn? Jag är

med i en grupp med ungdomar som är hivpositiva och där kan man diskutera

sådana här frågor. Läkarna säger att jag kan skaffa barn, eftersom det

numera finns mediciner som minskar smittorisken under förlossningen.

              I min omgivning är det bara pappa och mina mostrar och

sjukhuspersonalen förstås, som vet att jag har hiv. Jag har många kompisar

men ingen bästis som jag litar helt på, så jag har inte berättat det för

någon utanför släkten. Men i framtiden tror jag att det kommer att bli

fler som får reda på det, för det är nog svårt att dölja det ett helt liv.

Och jag vet inte ens om jag skulle vilja det.

              Pernilla pratar ofta om mamma med sin pappa. Men den akuta

sorgen är över.

           - Man kan säga att det verkligen blev deras livs resa, för den

påverkade ju till och med deras ofödda barn, alltså jag. Om de hade vetat det

så hade de förstås aldrig åkt, men så kan man ju inte tänka. Man måste ju

leva på! Och jag tycker om att titta på mammas gamla kartor och tänka på

henne!
 

Inskickad av Eva T.